brandnewlion

Jag känner mig fortfarande en smula sjuk men jag klarade mig ändå rätt smärtfritt så det
känns trots allt bra. Denna vecka känns som att det kan bli en rätt bra vecka faktiskt.
Imorgon ska jag träffa min jobbcoach och på Onsdag ska jag på arbetsintervju angående
annonsproducentjobbet som jag tidigare nämnde. Är ganska pepp på det faktiskt!

Den årliga julklappshandeln har även tagit sin start på riktigt nu. Det var bra längesen jag
var ute i god tid så det är rätt skönt, nu har jag hunnit tänka efter lite med. Det är rätt
roligt när man har någon liten tanke bakom sina gåvor.
Så nu är det en hel del inslagning som står på tur!


-PLAYLIST-
mewithoutYou - Catch For Us The Foxes
Minus The Bear - Menos el Oso
These Arms Are Snakes - Tail Swallower And Dove

-GAMELIST-
Halo 3 : ODST
Dead Space

/Linus

Det har varit lite tort på det kreativa på senaste. Jag pysslar med saker hela
tiden men mycket känns okonkret.
Jag tänkte bjuda på en handgjord/digital illustration som jag gjorde i våras
under min LIA-praktik till våra portfolios på Idévärlden.



/Linus

MewithoutYou är ett ganska annorlunda band som är rätt svårt att beskriva.
De startade som ett post-hardcore/Alternativt rock band men har mer eller mindre
tagit en ordentlig u-sväng och blivit ett helhjärtat indie/vispop band. Jag skulle nästan
kunna dela upp dem i två stadier.

Det första stadiet är egentligen allt från och med deras första alster [A->B] Life och smått
till och med näst senaste släppet Brother, Sister då det började hända saker.
Allt innan det skulle jag vilja beskriva rätt aggresivt, mörkt, ganska ångestladdat men även
mycket melodiskt. Samt den största igenkänningen, sångaren Aaron Weiss sångstil som är
väldigt annorlunda. Det är just sången som enligt mig avgör om man älskar eller hatar
detta band. Aaron pratar harmoniskt och ropar mer eller mindre ut texterna istället för att
skrika och sjunga som snarlika band vanligtvis gör.

Det andra stadiet tog på riktigt sin start i år när mewithoutYou släppte sin senaste skiva
it's all crazy, it's all false, it's all a dream, it's alright... då dem hade tagit ett väldigt
drastiskt kliv. Trots att det poppiga, akustiska och mysiga hade börjat smyga sig på så var det
nu det verkligen var på allvar. Aaron hade släppt sin speciella sångstil och börjat sjunga på
riktigt. Sångtexterna som tidigare handlat om bl.a. politik, orättvisor och självmord var helt
utbytt. De flesta låtar på senaste albumet känns mer visor hämtat från fablernas värld och
handlar mest om gud, döden, naturen, djur, kakor och mat.

Trots att detta är ett band enligt mig är rätt svåra att förstå sig på så har det blivit ett av
mina absoluta favoritband. Gillar man band som är riktigt indie så rekomenderar jag
mewithoutYou starkt! Checka in deras album Catch For Us The Foxes och
It's All Crazy! It's All False! It's All a Dream! It's Alright.

Deras senaste video till låten "The Fox, The Crow And The Cookie" är helt underbar
och riktigt snyggt gjord, Så jag länkar den som ett smakprov;




/Linus

Idag blev det en snabb tur till Arbetsförmedlingen och lyssna när Nya Tidens Media
pratade om praktik samt eventuellt kommande jobb inom annonsproduktion och
kundtjänst som de ska kunna erbjuda snart. Så jag lämnade mitt cv och pratade med
dem angående tjänsten som annonsproducerare och jag fick ett väldigt posetivt intryck
så det känns riktigt bra. Det känns som att det skulle kunna passa mig riktigt bra och
det skulle såklart va kul att få in en fot någonstans här i Norrköping.
När man är nyinflyttad så är det ju lite svårt att hitta någon väg hur man ska ta sig till.

/Linus

Jag har av någon jobbig anledning lyckats dra på mig en förskylning/influensa av något
slag. Ett svin är man ju redan så den biten behöver man ju inte oroa sig för.
Det roliga med just media är hur de förstorat upp hela svininfluensabiten något jävla grymt
så nu är man ju dödsrädd att bli snuvig. För då dör man ju enligt alla medier.
Speciellt jag som inte ens tagit vaccin.

För tillfället så funderar jag på att verkligen göra något nyttigt som att göra klart min
uppdaterade portfolio tillslut eller skriva klart/uppdatera mina nya CV´n som skulle kunna
behövas. Men jag har fastnat framför Cult Of Luna´s "Fire Was Born" DVD som damp ner
i brevinkastet tidigare idag. Iofs så är det rätt inspirerande och givande så dåligt är det väll
direkt inte. Det kreativa får vänta lite idag, först blir det disk och ett parti Dead Space.
Sen så! Då kanske det kan dyka upp något smakprov förhoppningsvis.


-PLAYLIST-
mewithoutYou - it´s all crazy! it´s all false! it´s all a dream! it´s alright
These Arms Are Snakes - Easter
Cult Of Luna - Eternal Kingdom / Fire Was Born

-GAMELIST-
Dead Space

/Linus

Jag har slagits mot en tv-spelsförbannelse under en längre tid nu.
Tiden sträcker sig ända tillbaks till September då allt började.
Allt började när Halo 3:ODST kom ut. Jag skulle beställa det för en billig penning från
en nätbutik, det visade sig såklart vara slut. Jag väntade och väntade och när de tillslut
fick in det igen, och såklart höjt priset lite så var det lika bra att slå till nu för en gång
skull. När jag hade slagit in min visakod och bekräftade så blev det såklart fel så köpet
gick aldrig igenom men mina pengar drofs olyckligt nog, efter många bankbesök och
telefonsamtal så sa de att de skulle fixa det. Det tog någon vecka innan pengarna var
tillbaks och gissa vad, då var spelet slut igen.

Nu när jag fyllt år och fått in lite pengar så orkade jag inte vänta mer utan gick raka
vägen ner till OnOff på staden för att köpa det. Jag kollar på det men lyckas vända
huvudet lite för mycket åt höger och får syn på Dead Space samt Bionic Commando
för 199 kronor styck, båda spelen har jag länge velat ha men de har alltid varit för dyra.
Så återigen hade denna förbannelse vunnit över mig så det slutade med att jag gick där
ifrån med Dead Space, och såklart. Inget Halo.

Hela denna utdragna historia är inte slut än dock. När jag kom hem så kollade jag nätet
och märkte att ODST fanns för mycket billigare än vad jag tänkt köpa det för så jag
beställde det drastiskt utan några krångel. Så nu har jag två nya spel att döda lite tid
med, skönt med lite variation efter att lirat Rockband Beatles under en lång lång tid.

Har ännu bara kört Dead Space och kommit hälften ungefär och är än sålänge riktigt
bra. Om man skulle beskriva det så känns det som Resident Evil 4 möter Doom 3 på
hemmaplan. Trodde det skulle vara mer likt Metroid Prime av någon anledning.
Mer fritt och mer bossar, men än sålänge är det uppbyggt i barnor och strikta uppdrag.
Inget negativt egentligen.

/Linus

Alexisonfire´ Klubben 18/11-09

Jag var till huvudstaden och besökte fryshuset och såg The Eastpak Antidote Tour i
Onsdags kväll. Under kvällen spelade The Ghost Of A Thousand, Four Year Strong
Anti-Flag och hela anledningen till att jag var där, Alexisonfire, Ett band jag har väntat
i evigheter att få se.

Först ut var The Ghost Of A Thousand, ett brittiskt hardcore band med lite rock´n roll
vibbar. Trots att jag smålyssnat från och till på dem och tycker att de är ett bra studioband
så gör dem sig allra bäst live. De har ett härligt ös och en fantastisk energi på scenen.
Gitarristerna hoppade omkring vilt och sångaren tog med sig micken och klev ner på golvet
och moshade och röjjde tillsammans med publiken medans han skrek och sjöng för fullt.

Andra bandet var rock/pop/punk bandet Four Year Strong. Från början var det meningen
att bandet The Fall Of Troy skulle vara med på turnén men tvingades tyvärr ställa in.
Hur de kunde ersätta dem med detta band är det nog ingen som vet, de är inte ens nästan
av samma kaliber. Four Year Strong skulle kunna passa som förband åt Good Charlotte eller
något sådant band. De kändes missplacerade och sög rätt hårt.

Sedan var det dags för Post-hardcore bandet Alexisonfire. Om jag ska vara helt ärlig så
var det längesedan jag kände såhär innan en konsert, adrenalinet var i topp och det var nog
så nära man kan komma en 14-åring på en Idol Johan Palm konsert, så nära en religiös
upplevese man kan komma. Ända sedan jag började lyssna på Alexisonfire och City & Colour
har jag väntat på att få se Herr Dallas Green uppträda i någon form, han har varit en stor
inspirationskälla för mig många år nu.
När bandet klev på scenen så exploderade det ganska snabbt och de leverade hits efter hits.
Det märks att det är helt klart i en sådan avskalad klubbmiljö som deras musik gör sig allra
bäst då musiken får tala för sig själv istället för överdådiga scenproduktioner.
Trots att turnén börjar lida mot sitt slut så verkar bandet oväntat taggat och lekfullt, men
det är framförallt sångaren George Pettit och bassisten Chris Steele som får med sig publiken
och står för galenskaperna och energiurladdningarna när de flyger och dansar fram över
scenen. Kvällens setlist erbjuder bra variation och har bra uppdelning låtar från deras hela
diskografi. Dock hade jag hoppats på några fler spår från deras första självbetitlade, en enda
låt är vad som erbjuds. Iofs så kan jag inte klandra dem då de promotar senaste alstret
Old Crows/Young Cardinals just nu. Som vanligt är Klubben´s ljud inte i det bästa laget
men trots några enstaka synpunkter så är detta en spelning av högsta klass som går raka
vägen in bland årets toppspelningar.

Nu är det bara att hoppas på att City & Colour besöker Sverige någon gång för att fullända
min största önskan, men då får man nog drömma lite grann.

Efter Alexisonfire så spelade Anti-Flag, men för att hinna med mitt tåg hem så hann jag
tyvärr inte stanna och se dem. Jag är ändå inte något vidare förtjust i dem och har
dessutom redan sett dem en gång tidigare. Så jag kan ändå känna mig nöjd då kvällen
slutade på sin topp.





/Linus

Cult Of Luna, Hultsfredsfestivalen 2009


Atmosfär, Dynamiskt, Mörker, ångest, melankoli, hjärtskärande och mästerligt!
Umeåbandet Cult of Luna kan beskrivas hur länge som helst, men det enda som kan
sumera dem är ordet perfektion. Med ena foten i Hardcore och den andra i Post-rocken
spelar de musik som skulle kunna jämföras med de amrikanska banden Isis och Neurosis,
ändå tycker jag att CoL är någonting helt eget, unikt och nyskapande.

Trots den helt enorma tyngden i musiken så finns det alltid något slag av mystik och lugn-
het. Långsamt och känslosamt byggs det alltid upp någonting, ett kaos som artar sig i ett
stort och vackert exploderande klimax. Att bygga upp en fantastisk atmosfär i musik är
en gåva som medlemmarna i Cult Of Luna givits. När ett band med åtta personer ställer sig
upp och spelar så kan man alltid räkna med att det inte kommer att bli snålt och entonigt.
Deras storslagna och kompletta ljudmatta sträcker sig ljusår bort och man kan alltid höra
och ana någonting nytt, en vacker melodi långt in bland allt bankande och strimlande.

Visserligen är inte detta ett band man bara sätter sig ner och lyssnar någon enstaka låt på.
Med utsträcka, svärsmälta och långdragna låtar på över tio minuter så kan jag nästan bara
tycka att man ska sätta sig ner i med gott om tid och lyssna på deras albums i sin helhet.

Trots att jag lyssnat på dem länge fattade jag inte allt förens jag fick chansen att se dem
live i somras. Sent in på natten entrade de scenen. Bland dunkla ljus och tjocka rökmattar
kunde man mer eller mindre bara se silluetter och skuggor av bandet när de totalt körde
över mig. Den kompakta tyngden och helheten tog sig ytterligare ett sjumilakliv.
Svintrött och frusen kunde jag bara stå där paralyserad och totalt såld. Och när dem lämnar
scenen utan att säga ett ord och utan extranummer kan jag bara beundra deras kaxighet.

Om man gillar HC, metal, post-rock eller musik över huvudtaget.
Kolla upp deras skivor Eternal Kingdom och Somewhere Along The Highway och gör
dig själv en tjänst och se dem live!

Ett smakprov;
> Adrift

/Linus

Jag var och såg Detektivbyrån med Isabelle igår på deras
studentkårhus här i Norrköping.
Det är nu tredje gången jag ser denna grupp live under ett
år och de är fortfarande faktiskt riktigt trevliga att se på,
speciellt när man märker att de utvecklas som både musiker
och scenmänniskor.

De är två stycken bröder beväpnade med en arsenal av dragspel,
xylofon, synth, thermin, olika trumslagarverk och en andra typer
av elektroniska instrument. De spelar spionrock som de själva
uttryckt sig, jag skulle vilja kalla det folk-elektronika.
Det är dessutom helt instrumentalt.
Att två personer, i min egen ålder väljer att spela en sådan originell
musikform måste jag säga att jag beundrar, de kör sin egen grejj
till 100% och gör det med en jävla pondus och talang.

Sedan har deras musik en allmän mysfaktor som passar denna årstid
och juletider. Jag vet inte varför men jag tänker lite på någon gammal
julkalender när jag hör dem, nästan så man kan se snöflingor falla här
utanför fönstret.

Checka in dem på Spotify!

/Linus

I helgen var jag hemma i min hemstad Söderhamn för att träffa
vänner och släkt. När man flyttar ifrån allt och alla och dessutom
långt bort så händer det inte att man träffar alla så ofta, men när
det väl händer så är det så intensivt så det nästan är helt sjukt.
Det var iaf väldigt trevligt, sedan så är det ganska otroligt att få
äta gratis mat och kunna diska i en diskmaskin.

Nu är jag och Isabelle tillbaks i Norrköping för den vanliga vardagen.
Jag söker jobb men just nu så finns det inte mycket alls tillgängligt.
Jag jobbar på min nya portfolio och CV som jag ska försöka ge mig
ut och visa för alla arbetsplatser som verkar spännande. Annars har
jag hittat en högskola här med tills nästa höst som verkar rätt bra.

Igår hämtade jag ut min nya digitalkamera som jag beställde som
en "födelsedagspresent", det blev iaf en Canon digital Ixus 120 IS.
En liten mindre och smidigare kompakt digitalkamera. Egentligen
inget märkvärdigt jämfört med systemkameror men helt sjysst i
sin egen klass.

Denna vecka ser förövrigt ut som en riktigt bra konsertvecka, Isa
och jag var på Detektivbyrån igår och på Onsdag blir det Alexisonfire
vilket kommer bli helt awesome!

-PLAYLIST-
Alexisonfire - Old Crows/Young Cardinals
Cult Of Luna - Somewhere Along The Highway
Khoma - The Second Wave

-READLIST-
Stephen King - Dimman
(Jag har varit riktigt seg att läsa klart den boken,
trots att den är bra.)

/Linus

Min blogg är jävligt ryckig har jag nu insett.
Vissa dagar blir det flera inlägg och ibland kan
det bli uppehåll på flera dagar.
Det kan bli rätt jobbigt.

Så hädan efter ska jag införa något nytt system
eller schema som jag ska gå efter.
Mer regelbundet med återkommande teman varje
vecka, såsom; Allmän veckostatus, veckans album/band,
något grafiskt kreativt skapande etc etc.
Just för att inte slöa ihop och även få den lite mer regelbunden.
Dock med några undantag då, men även extra inlägg vid
speciella evenemang.

Hur exakt det ska bli vet jag inte men det kommer att visa sig.

/Linus

Jag kom på en liten rolig sak som jag gick och tänkte på idag.
Min goda vän Cricke, antagligen den största grunge-fantast jag
någonsin träffat på. Han tycks dyrka all hårdare musik alá sent
80-tal/tidigt 90-tal från staden Seattle, Alltså den sanna grungen
som Alice In Chains, Soundgarden, Pearl Jam etc etc.
Så att han ser Seattle det som sitt Mekka är kanske inte så konstigt.
Men det roliga med allt är just det att det låter som att det viktiga med
banden är att de kommer från Seattle, att det är staden som gör dem
till det bra, att det är en otroligt viktig faktor.
(Visserligen kanske det inte är så konstigt om man kommer från samma
stad, de lånade nog mycket från varann).

Jag har funderat på om det finns någon sådan stad för mig, En stad
där mycket av dess musikexport berör. Oftast så kommer ju allt man
lyssnar på från olika delar av världen.
Även fast mina absoluta favoriter inte kommer därifrån så har jag nu
kommit på att Umeå är en stad som tagit fram otroligt mycket bra musik
och som har influerat världen även. Att det är en svensk stad förvånar mig
för jag gillar knappt svensk musik med vissa undantag.
Men att en stad i ödesliga Norrland har gett oss Refused, Meshuggah, Cult Of Luna
Khoma och The (International) Noice Conspiracy, AC4 (Okej, allt som Dennis Lyxzén
rört vid) är rätt otroligt. De två förstnämnda främst har ju en mer eller mindre blivitt
kultförklarade världen över och har inspirerat tonvis av stora band, exempelvis
Deftones, Tool, Thrice och The Used.

Då kommer man ju även nu till den stora frågan, är vissa städer helt enkelt mer kulturella
eller är allt bara en tillfällighet?

/Linus

Post-hardcorebandet Thrice släppte för någon månad
sedan sin senaste platta Beggars. Det är med lätthet
årets bästa skiva i alla kategorier.
Även om den inte kunde bräcka deras genialt oslagbara
The Alchemy Index Vol. I&II och Vol. III&IV så är det helt
otroligt hur de fortfarande utvecklas som band.
Jag skulle nog kunna säga att nästan alla band jag lyssnar
på börja dala efter tag då de ska göra någonting annat än
de är menade för, förutom just Thrice då som bara blir bättre
med tiden.

Det är då det kan vara lite jobbigt när man inser att man är
en riktig sucker för just sånna band när de släpper nytt.

Jag förhandsbokade Beggars från deras engelsa leverantör när
den släpptes. (Svenska sidor är så jävla kassa på att ta in bra musik).

Och nu släpper de en limiterad vinyl på plattan med signerad 24 sidigt
tillhörande häfte. Det är just detta jag menar, när man är så hängiven
till något band så är man ju totalt fast. Nu har jag lagt ut snart 500 spänn
på ett album, när ska det ta slut egentligen?
Räckte det inte med att jag redan lagt ut 900 kronor på Alchemy Index
delarna i dess alla olika format.

Hur som helst är det ju värt i slutändan. För er som inte hört Thrice så
rekomenderar jag varmt att kolla upp Beggars, årets bästa skiva!



"True progress means, matching the world to the vision in our heads.
We always change, The vision instead"

/Linus

Idag fyller jag 21 år, trots att den där obeskrivliga
magin som man en gång kunde känna inte längre
är så stark så måste jag säga att det har varit en
väldigt mysig dag. Jag har blivitt uppvaktad av Isabelle
med frukost, god middag och tårta. Sen har jag även
fått en massa fina presenter av henne men även fått
en hög med pengar från min familj och släkt. Så nu
ska jag äntligen ta och köpa mig en ny digitalkamera
hade jag tänkt!
En av de roligase presenterna var konsertbiljetter från
Isa, så nu ska vi gå på Enter Shikari... Igen!

Den gruppen kommer nog alltid påminna mig lite om
henne trots att hon inte ens lyssnar på dem.
Vi såg dem tillsammans i England förra året vilket var väldigt
roligt och mysigt, så jag ser fram emot att se dem live igen.
De har dessutom hunnit släppa sin nya skiva "Common Dreads"
som jag rekomenderar starkt för dem som inte hört dem innan.
(Dock så uppskattar jag nog deras första mest ändå)

Hur som helst! Det är fortfarande trevligt att fylla år!


ES Oxford Academy´ 08

/Linus

Det har vart lite tyst här på bloggen ett tag.
Det har inte hänt så super mycket men det
ska det bli ändring på allt.
Jag tänkte bjuda på en ny photoshop-illustration
som jag har gjort på sistone iaf.
Lite Dallas Green fanart är ju aldrig fel.
Är det någon artist som jag beundrar och
respekterar så är det nog han tillsammans med
Dustin Kensrue från Thrice.

Dallas är iaf en underbar musiker av alla slag.
Oavsett om det gäller hans post-hardcoreband
Alexisonfire eller det akustiska solo projektet
City And Colour så är han en fantastisk sångare,
gitarrist och låtskrivare.
Så jag tänkte att han var värd lite äkta fanart.

Såhär blev resultatet!



/Linus