brandnewlion

Min limiterade och signerade LP-upplaga av Beggars kan vara det finaste som just nu
pryder min skivsamling.


/Linus

Eftersom jag bestämt att jag hädan efter bara ska posta inspirerande och kreativa
saker i något slag så tänke jag även slänga in en rykande färsk musikvideo till låten
The Northern av Alexisonfire från deras senaste alster Old Crows/Young Cardinals
som de släppte i somras. Deras senaste videos har förövrigt inte varit så roliga men
just denna är lite som en konstverk och låten är förstås riktigt bra.



/Linus

Thrice Wembley 23/1-2010

Senaste helgen besökte jag London, kanske för lite variation i vardagen men allra helst för
en viss anledning, att se Thrice och Brand New live på Wembley Arena.
Dessa är två band som är riktigt sällsynt här i Europa och speciellt i Sverige så det är lika
bra att ta alla chanser man kan tänkas få. Även om det är sittplats i stor Arenamiljö.

Denna afton är det förbandet som är huvudrätten. Vid halv åtta går Thrice upp på scenen i
ett bäcksvart mörker. Inledningsintrot på öppningslåten Of Dust And Nations ekar ut i den
välfyllda arenan. Och tamefan är det riktigt vackert! Så ovanligt vackert att det innebar gås-
hud redan direkt och det är inget som man upplever ofta. Rent ljudmässigt så är jag mäkta
imponerad. Det är inte hårdrockshögt men totalt cleant. Ofta tendenserar det att basen
ibland tar över och ljudmixningen blir någon slags av dunka-dunka-skrammel, men inte
ikväll. detta är så nära studioinspelningsljud man kommer, men det beror ju helt klart
lite på artisten med. Ett litet minus är tyvärr att gitarristen Teppei inte är på plats då hans
Mamma gått bort, men Nate från bandet The Dear Hunter fyller alla luckor galant lyckligtvis.

Thrice får som förband bara en sorgligt kort speltid på 30 minuter men de använde dem så
bra som man kan tänkas göra, trots att det inte kan mätta min fullständiga hunger på önskan
av låtar. De lyckas riva av en bra blandning på nytt och gammalt material från The Artist In
The Ambulance till och med den senaste plattan Beggars, men låtar från den geniala
konceptplattan The Alchemy Index lyser tyvärr med sin frånvaro. Men ärligt talat så tänker
jag inte allt för mycket på det när de tar ordet klimax till en helt ny nivå i The Earth Will
Shake eller avslutar spelningen i en långsamt stegande explosion med titelspåret från 
Beggars. Hur bra Thrice´s post-hardcore lyckas leva upp till arenarockens kriterier gör mig
förvånad speciellt medtanke på att de oftast bara spelar klubbgig vanligtvis för en mindre
publik. Visst att underbart är kort och att detta bara blir som en aptitretare, men det gav
defenitivt mersmak och en sak är säker. När de återvänder till Hösten så tänker jag under
alla omständigheter se dem någonstans med dem själv som huvudakt.

Glassjaw kändes en aningen malplacerad. Deras musik går mycke bättre hem på mindre
intimare scener och ljudet var inte lika bra för dem tyvärr, även fast de har mycket energi
så är de musikaliskt ett bättre studioband.

När Brand New intar scenen så märker man vilka som publiken är där för att se, de får bra
respons och tryck från de flesta åskådare och ofta ekar allsången högt genom hela arenan.
Brand New är ett bra liveband helt klart. De är duktiga musiker och de är bekväma trots
att detta är ett av de största gig de någonsin spelat. De har gjort allt lite större även med
dubbla trummsett och fyra gitarrister ibland. Men det märks av även att det är ovant 
för dem att spela på sådan scen. Ljudet har dragits upp men kvalitén har olyckligtvis fått
lida därför. Det är stundtals lite för hög bas och för skramligt. Men det spelar inte sån stor
roll. Scenproduktionen är ett av de snyggaste jag sett och de har en mäktig setlist som
inte lämnar någon missnöjd direkt, förutom att de glömmer Bought A Bride från senaste
plattan Daisy som enligt mig är en av förra årets bästa låtar.

Så trots att sittplats kan vara en av de värsta tortyrer som uppfunnits i kombination av
konserter så är detta en spelning som kvalar direkt långt upp i min lista.


Brand New Wembley 23/1-2010

/Linus

Enter Shikari, Debaser Slussen 11/1-2009

Jag var ner till vår fina huvudstad Stockholm förra veckan och beskådade det brittiska
bandet Enter Shikari. Ända sedan de släppte sitt första album "Take To The Skies" så
har dem stått mig nära och gjort livet lite gladare.
För att beskriva deras stil av musik så skulle man kunna säga att de står med ena
foten i Techno/Rave och den andra i Hardcore, det skapar en ytterst ovanlig kombination
som kan tänkas låta förjävligt men de prickar rätt. Lättnynnade techno/gladpop synth-
slingor kombineras med tungt breakdown gitarrmangel och skrik.

Från en början var det meningen att bandet Story Of The Year skulle ha varit förband
denna kväll med efter att ställt in på kort varsel så bjöd det skotska bandet Twin Atlantic
upp till dans.
När Enter Shikari kliver på scenen efter förbandet så märker man verkligen vilket band
alla besökare är där för att se. Efter att länge klagat på den torra svenska publiken så
är jag nog benägen att få ta tillbaka det för en kväll åtminstone. Moshpits och crowd-
surfning är bara två saker som man kan se som nyckelord för kvällen. Det känns som
en riktig oldschool-spelning då det helt och hållet saknas kravallstaket och vakter så
det är människor på scenen och dansar med bandet från och till, och för en gång skull
så är det inte någon som bryr sig heller vilket känns skönt. Det är helt enkelt riktig
glädje från början till slut.

Efter några tekniska fel och en setlist som enligt min egen smak innehåller lite för
mycket nya låtar så har jag ingenting att klaga på. Man får helt enkelt det man kommit för.
En glad, intim och dansant stund med Enter Shikari.


(Slänger in ett axplock foton från kvällen som jag tog)



/Linus

Det har gått lite mer än två veckor av det nya året och vi har redan förlorat ett av de
bästa banden där ute.
These Arms Are Snakes meddelade för några dagar sedan att de beslutat att lägga ner
bandet trots att spekulationer om nytt album fanns i luften.
Det är alltid tråkigt och dåligt att de bästa banden ska lägga ner, speciellt när jag aldrig
fick chansen att se dem live som jag hoppats på bra länge.
Bara att hoppas att de återförenas i framtiden eller att de startat något nytt liknande.

Det ironiska är just att denna nyhet kom inte långt efter att jag ägnat ett långt inlägg just
för dem.
Musiken lever vidare trots allt.

/Linus

Nu när ett år tagit slut och även ett helt decennium så tänkte jag att det skulle vara
tid att knyta ihop påsen och sammanfatta det med en helt vanlig Top 10/15 lista.
Detta är helt individuellt och personligt så jag tänker inte hänvisa till några betyg och
recensioner utan går efter min personliga smak och känsla.


2009

1. Thrice - Beggars
2. Alexisonfire - Old Crows/Young Cardinals
3. MewithoutYou - It's All Crazy! It's All False! It's All a Dream! It's Alright
4. Brand New - Daisy
5. Enter Shikari - Common Dreads
6. Poison The Well - The Tropic Rot
7. Pelican - What We All Come To Need
8. Alice In Chains - Black Gives Way To Blue
9. Russian Circles - Geneva
10. Wilco - Wilco

2000-2009

1. Thrice - The Alchemy Index
2. City & Colour - Sometimes
3. Band of Horses - Cease to Begin
4. Alexisonfire - Crisis
5. Deftones - White Pony
6. Korn - Untouchables
7. Frodus - And We Washed Our Weapons In The Sea
8. Dillinger Escape Plan - Miss Machine
9. Incubus - Light Grenades
10. The Mars Volta - De-Loused in the Comatorium
11. Circa Survive - Living Together
12. Stone Sour - Come What(ever) May
13. Enter Shikari - Take To The Skies
14. These Arms Are Snakes - Easter
15. Team Sleep - Team Sleep

/Linus

Dagen före dopparedagen...
Julen står på glänt och vad passar då inte bättre än att lyssna på någon riktigt bra
julskiva? Det svåra med julmusik i min mening är att majoriteten av utbudet är
skräp rakt igenom, dessutom kan det vara lite svårt att få kännedom om de lite
mindre kända underskattade artisterna.
Det första man tänker på är Carola´s Jul I Betlehem skivor som hon släpper varje
år i olika versioner, hur länge kan man egentligen mjölka samma jullåtar år efter år
i hopp att Svenska folket ska köpa produkten för trettiosjunde gången?
Börjar kännas väldigt tröttsamt, medtanke på att nästan alla jullåtar är riktigt gamla
och att inga nya klassikerdängor skrivs mer.

Så för att ta bort alla tröttsamma tankar och fördomar angående ämnen så tänkte jag
rekomendera en skiva som är framförd av en artist som står mig väldigt nära.



This Good Night Is Still Everywhere är en soloskiva samt ett julalster från
Dustin Kensrue som han släppte förra året vid juletid. Dustin är mestadels känd från
hans rockband Thrice, men när han inte spelar med dem så uppträder han även som
ensam singer/songwriter.

Det jag gillar riktigt skarpt med denna platta är just hur avskalad den är. Det är Dustin
och en akustisk gitarr samt mindre slagverk och klockspel.
Det är alltså ingen överdådig version vi pratar här, och kanske är det just den råa och
oslipade känslan som tilltalar mig så mycket.
Det tillför väldigt mycket i just de låtar som finns med, istället för det kommersiella och
plastiga så har Dustin valt mer jordnära låtar som handlar om oss människor och hur
tragisk julen kan vara för många med. Som te.x den gamla visan Fairytale Of New York
vars perspektiv ligger på de hemlösas och alkolisters tankar och julfirande.

Förutom klassiska visor som O Holy Night, Baby Please Come Home For Christmas och
O Come O Come Emmanuel så har även Dustin slängt med två låtar som han skrivit
själv som helt värdigt platsar in bland alla klassiker. te.x låten This Is War är en ganska
mörk sång som hänvisar till krig och det tragiska inom religion och inte allt det fantastiska
som man lätt förknippar julen det med.

Är man trött på all urmjölkad gospel och vill lyssna på en jordnära, mer känsloladdad
akustisk julskiva framförd av en fantastisk artist så rekomederar jag This Good Night Is
Still Everywhere varmt. Speciellt nu i juletider särskilt.

Finns på Spotify

/Linus

Jag tänkte köra en liten fortsättning på förra veckans blogg där jag skrev om These
Arms Are Snakes fast nu ta dess syskonband Minus The Bear.

Om man lyssnar på dess föregångare Botch och Kill Sadie så kanske man inte direkt
blir jätteförvånad när man hör T.A.A.S när det bandet skulle kunna beskrivas som en
ganska fin blandning mellan dem med lite nya inslag.
När man deremot hör Minus The Bear så blir man nog rätt chockad om man förväntar
sig något i hardcore/metalcore stilen. (Visserligen kan man höra likheter mellan M.T.B
och sångaren Jack Snyder´s förra band Sharks Keep Coming)

Minus The Bear skulle nog mer kunna beskrivas som experimentell indie rock/pop
med nästan små synth/elektronika/disko inslag.
Bandets svängighet och glada melodiska gitarrslingor skapar en allmänt härlig
mysighetsfaktor.

I min mening är de väldigt inspirerande och sköna att lyssna på när man sitter framför
datorn och arbetar, väldigt peppande.

Checka in deras alster Menos el Oso, Planet Of Ice samt den geniala EP´n
They Make Beer Commercials Like This på stört!




/Linus

När mathcorebandet Botch och hardcorebandet Kill Sadie bröt upp så uppstod två stycken
nya ur askorna, samma medlemmar fast helt omkastad line-up. Det ena var indierockbandet
Minus The Bear och det andra var post-hardcorebandet These Arms Are Snakes.

Det är trist att det ofta är så lätt att sortera in band i perfekta små fack av genrer och stilar.
Trots att Seattlekvartetten T.A.A.S kanske har post-hardcore som utgångspunkt så finns
det så mycket mer i dem som band. Det finns en perfekt blandning av en komplex
progressiv sida och en experimentell elektronisk sida. Det är det som gör These Arms
Are Snakes väldigt unika och originella. Inte att förglömma så måste jag nämna deras
fantastiskt energifulle frontman och sångare Steve Snere vars röst känns härligt panikfylld
men ändå harmonisk.

Jag rekomenderar starkt att kolla in deras skiva Easter samt den senaste plattan
Tail Swallower And Dove. Inte för att något de släppt är dåligt men dem båda är starka
plattor rakt igenom som åtminstone för mig fastnade direkt.




/Linus

MewithoutYou är ett ganska annorlunda band som är rätt svårt att beskriva.
De startade som ett post-hardcore/Alternativt rock band men har mer eller mindre
tagit en ordentlig u-sväng och blivit ett helhjärtat indie/vispop band. Jag skulle nästan
kunna dela upp dem i två stadier.

Det första stadiet är egentligen allt från och med deras första alster [A->B] Life och smått
till och med näst senaste släppet Brother, Sister då det började hända saker.
Allt innan det skulle jag vilja beskriva rätt aggresivt, mörkt, ganska ångestladdat men även
mycket melodiskt. Samt den största igenkänningen, sångaren Aaron Weiss sångstil som är
väldigt annorlunda. Det är just sången som enligt mig avgör om man älskar eller hatar
detta band. Aaron pratar harmoniskt och ropar mer eller mindre ut texterna istället för att
skrika och sjunga som snarlika band vanligtvis gör.

Det andra stadiet tog på riktigt sin start i år när mewithoutYou släppte sin senaste skiva
it's all crazy, it's all false, it's all a dream, it's alright... då dem hade tagit ett väldigt
drastiskt kliv. Trots att det poppiga, akustiska och mysiga hade börjat smyga sig på så var det
nu det verkligen var på allvar. Aaron hade släppt sin speciella sångstil och börjat sjunga på
riktigt. Sångtexterna som tidigare handlat om bl.a. politik, orättvisor och självmord var helt
utbytt. De flesta låtar på senaste albumet känns mer visor hämtat från fablernas värld och
handlar mest om gud, döden, naturen, djur, kakor och mat.

Trots att detta är ett band enligt mig är rätt svåra att förstå sig på så har det blivit ett av
mina absoluta favoritband. Gillar man band som är riktigt indie så rekomenderar jag
mewithoutYou starkt! Checka in deras album Catch For Us The Foxes och
It's All Crazy! It's All False! It's All a Dream! It's Alright.

Deras senaste video till låten "The Fox, The Crow And The Cookie" är helt underbar
och riktigt snyggt gjord, Så jag länkar den som ett smakprov;




/Linus

Alexisonfire´ Klubben 18/11-09

Jag var till huvudstaden och besökte fryshuset och såg The Eastpak Antidote Tour i
Onsdags kväll. Under kvällen spelade The Ghost Of A Thousand, Four Year Strong
Anti-Flag och hela anledningen till att jag var där, Alexisonfire, Ett band jag har väntat
i evigheter att få se.

Först ut var The Ghost Of A Thousand, ett brittiskt hardcore band med lite rock´n roll
vibbar. Trots att jag smålyssnat från och till på dem och tycker att de är ett bra studioband
så gör dem sig allra bäst live. De har ett härligt ös och en fantastisk energi på scenen.
Gitarristerna hoppade omkring vilt och sångaren tog med sig micken och klev ner på golvet
och moshade och röjjde tillsammans med publiken medans han skrek och sjöng för fullt.

Andra bandet var rock/pop/punk bandet Four Year Strong. Från början var det meningen
att bandet The Fall Of Troy skulle vara med på turnén men tvingades tyvärr ställa in.
Hur de kunde ersätta dem med detta band är det nog ingen som vet, de är inte ens nästan
av samma kaliber. Four Year Strong skulle kunna passa som förband åt Good Charlotte eller
något sådant band. De kändes missplacerade och sög rätt hårt.

Sedan var det dags för Post-hardcore bandet Alexisonfire. Om jag ska vara helt ärlig så
var det längesedan jag kände såhär innan en konsert, adrenalinet var i topp och det var nog
så nära man kan komma en 14-åring på en Idol Johan Palm konsert, så nära en religiös
upplevese man kan komma. Ända sedan jag började lyssna på Alexisonfire och City & Colour
har jag väntat på att få se Herr Dallas Green uppträda i någon form, han har varit en stor
inspirationskälla för mig många år nu.
När bandet klev på scenen så exploderade det ganska snabbt och de leverade hits efter hits.
Det märks att det är helt klart i en sådan avskalad klubbmiljö som deras musik gör sig allra
bäst då musiken får tala för sig själv istället för överdådiga scenproduktioner.
Trots att turnén börjar lida mot sitt slut så verkar bandet oväntat taggat och lekfullt, men
det är framförallt sångaren George Pettit och bassisten Chris Steele som får med sig publiken
och står för galenskaperna och energiurladdningarna när de flyger och dansar fram över
scenen. Kvällens setlist erbjuder bra variation och har bra uppdelning låtar från deras hela
diskografi. Dock hade jag hoppats på några fler spår från deras första självbetitlade, en enda
låt är vad som erbjuds. Iofs så kan jag inte klandra dem då de promotar senaste alstret
Old Crows/Young Cardinals just nu. Som vanligt är Klubben´s ljud inte i det bästa laget
men trots några enstaka synpunkter så är detta en spelning av högsta klass som går raka
vägen in bland årets toppspelningar.

Nu är det bara att hoppas på att City & Colour besöker Sverige någon gång för att fullända
min största önskan, men då får man nog drömma lite grann.

Efter Alexisonfire så spelade Anti-Flag, men för att hinna med mitt tåg hem så hann jag
tyvärr inte stanna och se dem. Jag är ändå inte något vidare förtjust i dem och har
dessutom redan sett dem en gång tidigare. Så jag kan ändå känna mig nöjd då kvällen
slutade på sin topp.





/Linus

Cult Of Luna, Hultsfredsfestivalen 2009


Atmosfär, Dynamiskt, Mörker, ångest, melankoli, hjärtskärande och mästerligt!
Umeåbandet Cult of Luna kan beskrivas hur länge som helst, men det enda som kan
sumera dem är ordet perfektion. Med ena foten i Hardcore och den andra i Post-rocken
spelar de musik som skulle kunna jämföras med de amrikanska banden Isis och Neurosis,
ändå tycker jag att CoL är någonting helt eget, unikt och nyskapande.

Trots den helt enorma tyngden i musiken så finns det alltid något slag av mystik och lugn-
het. Långsamt och känslosamt byggs det alltid upp någonting, ett kaos som artar sig i ett
stort och vackert exploderande klimax. Att bygga upp en fantastisk atmosfär i musik är
en gåva som medlemmarna i Cult Of Luna givits. När ett band med åtta personer ställer sig
upp och spelar så kan man alltid räkna med att det inte kommer att bli snålt och entonigt.
Deras storslagna och kompletta ljudmatta sträcker sig ljusår bort och man kan alltid höra
och ana någonting nytt, en vacker melodi långt in bland allt bankande och strimlande.

Visserligen är inte detta ett band man bara sätter sig ner och lyssnar någon enstaka låt på.
Med utsträcka, svärsmälta och långdragna låtar på över tio minuter så kan jag nästan bara
tycka att man ska sätta sig ner i med gott om tid och lyssna på deras albums i sin helhet.

Trots att jag lyssnat på dem länge fattade jag inte allt förens jag fick chansen att se dem
live i somras. Sent in på natten entrade de scenen. Bland dunkla ljus och tjocka rökmattar
kunde man mer eller mindre bara se silluetter och skuggor av bandet när de totalt körde
över mig. Den kompakta tyngden och helheten tog sig ytterligare ett sjumilakliv.
Svintrött och frusen kunde jag bara stå där paralyserad och totalt såld. Och när dem lämnar
scenen utan att säga ett ord och utan extranummer kan jag bara beundra deras kaxighet.

Om man gillar HC, metal, post-rock eller musik över huvudtaget.
Kolla upp deras skivor Eternal Kingdom och Somewhere Along The Highway och gör
dig själv en tjänst och se dem live!

Ett smakprov;
> Adrift

/Linus

Jag var och såg Detektivbyrån med Isabelle igår på deras
studentkårhus här i Norrköping.
Det är nu tredje gången jag ser denna grupp live under ett
år och de är fortfarande faktiskt riktigt trevliga att se på,
speciellt när man märker att de utvecklas som både musiker
och scenmänniskor.

De är två stycken bröder beväpnade med en arsenal av dragspel,
xylofon, synth, thermin, olika trumslagarverk och en andra typer
av elektroniska instrument. De spelar spionrock som de själva
uttryckt sig, jag skulle vilja kalla det folk-elektronika.
Det är dessutom helt instrumentalt.
Att två personer, i min egen ålder väljer att spela en sådan originell
musikform måste jag säga att jag beundrar, de kör sin egen grejj
till 100% och gör det med en jävla pondus och talang.

Sedan har deras musik en allmän mysfaktor som passar denna årstid
och juletider. Jag vet inte varför men jag tänker lite på någon gammal
julkalender när jag hör dem, nästan så man kan se snöflingor falla här
utanför fönstret.

Checka in dem på Spotify!

/Linus