brandnewlion

Thrice Wembley 23/1-2010

Senaste helgen besökte jag London, kanske för lite variation i vardagen men allra helst för
en viss anledning, att se Thrice och Brand New live på Wembley Arena.
Dessa är två band som är riktigt sällsynt här i Europa och speciellt i Sverige så det är lika
bra att ta alla chanser man kan tänkas få. Även om det är sittplats i stor Arenamiljö.

Denna afton är det förbandet som är huvudrätten. Vid halv åtta går Thrice upp på scenen i
ett bäcksvart mörker. Inledningsintrot på öppningslåten Of Dust And Nations ekar ut i den
välfyllda arenan. Och tamefan är det riktigt vackert! Så ovanligt vackert att det innebar gås-
hud redan direkt och det är inget som man upplever ofta. Rent ljudmässigt så är jag mäkta
imponerad. Det är inte hårdrockshögt men totalt cleant. Ofta tendenserar det att basen
ibland tar över och ljudmixningen blir någon slags av dunka-dunka-skrammel, men inte
ikväll. detta är så nära studioinspelningsljud man kommer, men det beror ju helt klart
lite på artisten med. Ett litet minus är tyvärr att gitarristen Teppei inte är på plats då hans
Mamma gått bort, men Nate från bandet The Dear Hunter fyller alla luckor galant lyckligtvis.

Thrice får som förband bara en sorgligt kort speltid på 30 minuter men de använde dem så
bra som man kan tänkas göra, trots att det inte kan mätta min fullständiga hunger på önskan
av låtar. De lyckas riva av en bra blandning på nytt och gammalt material från The Artist In
The Ambulance till och med den senaste plattan Beggars, men låtar från den geniala
konceptplattan The Alchemy Index lyser tyvärr med sin frånvaro. Men ärligt talat så tänker
jag inte allt för mycket på det när de tar ordet klimax till en helt ny nivå i The Earth Will
Shake eller avslutar spelningen i en långsamt stegande explosion med titelspåret från 
Beggars. Hur bra Thrice´s post-hardcore lyckas leva upp till arenarockens kriterier gör mig
förvånad speciellt medtanke på att de oftast bara spelar klubbgig vanligtvis för en mindre
publik. Visst att underbart är kort och att detta bara blir som en aptitretare, men det gav
defenitivt mersmak och en sak är säker. När de återvänder till Hösten så tänker jag under
alla omständigheter se dem någonstans med dem själv som huvudakt.

Glassjaw kändes en aningen malplacerad. Deras musik går mycke bättre hem på mindre
intimare scener och ljudet var inte lika bra för dem tyvärr, även fast de har mycket energi
så är de musikaliskt ett bättre studioband.

När Brand New intar scenen så märker man vilka som publiken är där för att se, de får bra
respons och tryck från de flesta åskådare och ofta ekar allsången högt genom hela arenan.
Brand New är ett bra liveband helt klart. De är duktiga musiker och de är bekväma trots
att detta är ett av de största gig de någonsin spelat. De har gjort allt lite större även med
dubbla trummsett och fyra gitarrister ibland. Men det märks av även att det är ovant 
för dem att spela på sådan scen. Ljudet har dragits upp men kvalitén har olyckligtvis fått
lida därför. Det är stundtals lite för hög bas och för skramligt. Men det spelar inte sån stor
roll. Scenproduktionen är ett av de snyggaste jag sett och de har en mäktig setlist som
inte lämnar någon missnöjd direkt, förutom att de glömmer Bought A Bride från senaste
plattan Daisy som enligt mig är en av förra årets bästa låtar.

Så trots att sittplats kan vara en av de värsta tortyrer som uppfunnits i kombination av
konserter så är detta en spelning som kvalar direkt långt upp i min lista.


Brand New Wembley 23/1-2010

/Linus